fyrtiosjunde
Klagade jag lite på skolan och tillvaron kanske?
Är man den som gör något åt sånt man klagar på kanske?
Ja och återigen ja.
Jag och Lisa tar härmed beslutet att lämna staden för en långhelg på Revsudden. 2 mil utanför Kalmar, ni som hittar.
En chillhelg med filmmaraton, varm choklad, godis och långa promenader. Hej då kalla No-klassrum!
Hoppas bara vi kan ta ledigt på måndag som planerat. Herre Gud. En dag, det måste väl funka? Ja, det funkar nog.
Jag har ett litet dilemma. Det är inte världsviktigt, men värt att ta upp. Har ni tänkt på hur svårt det är att klippa sig? Ja, först ska man bestämma sig hur man vill ha det, ändra åsikt 20 gånger och så småningom komma på att man kanske ska beställa tid. Sen ringer man med för kort varsel så att man måste vänta till nästa helg. Komma nästa helg, med en klump i magen för att man fortfarande inte har bestämt sig för hur man vill ha det. Se att det är en ny frisör den här gången och börja oroa sig för att det inte ska bli lika bra som sist. Kanske till och med sämre. Så ska man slå sig ner i frisörstolen med sina darriga knän och ja, vänta. Vänta på det annalkande svaret. Och det är inte lätt att bara sitta och vänta när man förskräckt ser på hur de kanske inte klipper exakt som man tror är bra.
Ja, det är väl en 10 faser man går igenom när man ska klippa sig. Alla lika svåra och tärande på ens tålamod. Och precis när steg 10 är avklarad, dröjer det en vecka innan man är där igen; Hur ska jag klippa mig nästa gång?
Jag är ungefär där. Fas 1.
Page? Kortklippt? Ska jag spara? Raka? Nej vi ska inte gå till överdrift. Men det är verkligen inte lätt. Och när jag väl bestämmer mig, är det bara för att låta det börja om igen.
Men det är väl så det går till i livets, åtminstone klippningens, stora cirkel...
Ibland blir jag uppriktigt sagt imponerad av mig själv hur jag kan lyckas knyta ihop inläggen sådär vackert i slutet.
