noneeds

Okej, jag erkänner, jag blir lite ledsen när ingen skriver kommentarer.

Men sånt får man väl ta här i livet. I blogglivet. I de-som-inte-har-nåt-liv-livet

Idag när jag gick upp för backen, på väg hem från skolan, såg jag häpet två snubbar klättra på vårt träd på vår tomt.

Varför blev jag inte ett dugg förvånad?

1. Jag erinrade mig (avancerat ord, jag vet) om att pappa talat något om att vi borde hugga ner trädet någon gång, när ändå våra grannar höll på.

2. Vi har byggt om ungefär 16 gånger, utan överdrift, och haft hantverkare irrandes omkring från golv till tak, utan överdrift, twentyfour seven. Byggubbar är med andra ord inte helt främmande i min vardag.

Jag blev en aning överraskad över att min far varit så handlingskraftig och verkligen satt något han endast lite försiktigt framkastat till verk, men de där två männen, de kändes lika främmande som mina egna händer.

Sen hände två andra roliga saker idag, men de utjämnades av en mycket tråkig sak.

Om ni ville veta.

Fast det ville ni nog, eftersom ni läser min blogg.



Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg.