sextioförsta
Minns ni någon gång som jag skrev om de olika faserna man går igenom när man ska klippa sig?
Jag är på kanske fas 3 av 10!
Jag har bestämt mig för att jag ska klippa mig
Jag har bestämt mig var jag ska klippa mig
Jag har bokat tid
Sen återstår bara hur jag ska klippa mig. Och den obligatoriska oron över mindre bra frisörer och ännu värre mindre bra frisyrer.
Den 2 Juni har vi uppspel, högdalens teater. Kom, gott folk, kom om ni vill se nåt bra!
sextionde
Jag har ingen lust att blogga idag och jag hinner inte med det idag.
Om ni undrar varför jag inte skriver idag.
femtionionde
Har ni testat att låta barnasinnet komma fram igen?
Eller har ni testat att spendera en skoldag med Lisa?
Det är kul i alla fall. Idag garvade jag stolen av mig, mig av stolen, efter stafettskrivning om Arvid och skink-klappartjejen. Sen var det "vem som kunde hålla fast den andras tumme längst" och ganska snart därpå skulle man slå varandra på pannan samtidigt som den andra slog en själv. Ja, det var riktigt skitkul. Haha.
Jag har lite svårt att bestämma mig om jag kankse vill ha med bilder ibland eller inte. Kanske det kanske. Fast då behöver jag ert stöd. Grejen med det hela har ju haft en rebellsik baktanke; att inte ha bilder, och inte skriva typ: Idag va ja i stan med snuttisen och sen fika jag med typ alla ja känner. Livets svåra val, alltså.
Ikväll ska Perelli sjunga. Jag tycker inte att hennes låt är bra. Tacka vet jag Nordman. Han är cool.
Typ som jag.
femtioåttonde
I guess I'm adicted. (=Jag tror jag är beroende) (Av att skriva blogg alltså) (För jag skrev ju ett inlägg ändå, trots att jag skrev att jag inte skulle göra det)
(...)
femtiosjunde
Jag hade visst hittat Klänningen till niornas avslutningsfest. Jag köpte Den idag. Jag köpte ett linne också.
Nu kanske ni undrar varför jag kan köpa så mycket hela tiden. Hur jag har råd och så. Det kan jag förstå. Jag är ju lite mystisk av mig. Men ändå så oskuldsfull. Och så gillar jag långa promenader och hemmakvällar och söker en attraktiv man i sina bästa år. Eh, ja. Det är i alla fall så att jag har två plånböcker. Vilket gör att jag hinner glömma bort vad jag har i den som jag inte senast använde. Då underskattar jag alltid min ekonomiska situation och när läget är som mest kritiskt råkar jag kolla i den plånboken som jag inte har så bra koll på och oj! Där låg ett linne. Eller kjol. Eller en fika. Ja, alltså, inte ett riktigt linne, utan pengarna. Men det kanske ni förstod.
Idag hittade jag exakt 280 svenska kronor på det sättet.
Men det bästa är inte bara pengarna. Jo, vänta, det är det bästa. Men en annan bra sak med det hela är själva upplevelsen, när man ser hur ett par skrynkliga sedlar ligger och trycker bland massa onödiga kvitton. Övergivna. Bortglömda. Då tar ett mäktigt glädjerus fart och av ren naturlig, moderlig (Jag är ju trots allt kvinna, och förhoppningsvis mamma en dag. Tänk om jag inte kan få barn? Tur att det finns adoption nuförtiden. Vad tycker ni om att homosexuella ska få adoptera? Jag tycker att de har all rätt. Får de adoptera än förresten? Jag är inte så insatt i det. Men vet ni? Jag tror att det kan ha att göra med att jag varken är politiker, politiskt inriktad som person eller homosexuell. Vill ni veta en till sak? Nu har jag skrivit varannan fråga och varann bara vanlig mening igenom hela den här parentesen. Känns ganska lägligt att återgå till ämnet nu.) beskyddarinstinkt tar man genast hand om dessa små stackare och ser till att de får ett bättre hem. Som i kassan på Åhlens till exempel.
Precis som idag.
Jag har beslutsångest om jag ska ta kryckor eller inte till skolan i morgon. Det är inte så kul att behöva vara beroende av människor för att hålla upp dörrar och bära ens böcker. Nej, livet utan kryckor är underskattat.
Å andra sidan vill jag ju inte behöva ringa färdtjänst hem för att knät har slutat fungera i protest (eller bara av ansträngning).
Jag får sova på saken. Jag kan ju ändå inte skjuta upp problemet hur länge som helst. Jag kommer ju gå till skolan i vilket fall. Kryckor eller inte. Eller kommer jag?
....
(För er som inte riktigt förstår poängen, eller som bara inte inser hur mycket energi jag lägger på mina fantastsika inlägg:
Slutklämmen är liksom den att jag verkligen är lite mystisk av mig, som avslutar ett inlägg med en liten småspännande fråga och ett punktpunktpunktpunkt.)
femtiosjätte
Jag har
Sett 2 family guyavsnitt
Sett en fotbollsmatch (Örby vann med 7-1)
Och snart är det kväll. Snart...
Ibland undrar man verkligen var tiden tar vägen.
Jag måste förtälja er en mycket viktig sak. Jag kan ha hittat Balklänningen. Ja, precis, Balklänningen med stort B. Fast det är egentligen en Festklänning då. Men det spelar ju ingen roll ! Vad spelar roll när jag kan ha hittat Den?!
Fast jag har bara sett Den här på internet, så vi ska inte ta ut något i förskott. Men jag kan ha hittat Min Klänning.
Det här är större än ni tror! Det såg riktigt mörkt ut ett tag. Som om jag aldrig skulle hitta någon. Kanske hade jag behövt hoppa 9ornas avslutningsfest. Och hur kul skulle det varit? Jag tror faktiskt inte många av er skulle lyckas gå hela drottningatan upp, och inte hitta en enda klänning. Pelle lyckades inte, som ett exempel bara. Det är ju fullkomligt omöjligt när jag tänker efter! Det är nästan en begåvning! Något att skryta med. Något att skapa historia med.
Jag kommer bli berömd.
Så ni bör ta vara på den tiden ni har att bli riktigt bra vän med mig. Det kommer ge er stor respekt framöver! Då kan jag lägga ett gott ord om er på röda mattan. Iklädd Min Klänning. Hon som gick hela drottningatan utan att hitta en enda klänning kommer de kalla mig. Eller, kvinnan med smak. Eller, hon med för mycket klass för Stockholm. Kär kändis har många namn. De kommer erbjuda mig lyxsviter i Paris, London, New York, bara för att de tycker synd om mig. Inlåst i Stockholm liksom. Där finns ju inte ens klänningar som duger åt Henne! Jag kommer bli dyrkad av alla och kanske även av Allah.
Nej fan, det var visst inte hela drottningatan! Jag missade Åhlens. Helvete! Gissa var Min Klänning finns? Just det.
Åhlens.
Jag kommer inte bli berömd.
femtiofemte
Okej, så inte nog med att man är halt. Nu blir man sängliggande pga magsjuka också. Igår orkade jag inte ens ta mig ner till datorn och blogga. Jag kunde inte röra mig. Med andra ord kanske folk som bor här hemma och har lite pengar över förstår att jag behöver en Laptop. Fast förhoppningsvis läser de inte min blogg, och då kanske de inte förstår att jag behöver en Laptop. Hur Camilla lyckas lösa detta får vi vänta och se!
Jaja, ni skulle sett mig. Eller snarare; ni skulle inte sett mig. Jag såg ut som en halt magsjukling.
Så jag slapp skolan denna ganska så fina fredag.
Och jag missar den sista slöjdlektionen. Kanske att jag slipper ta hem min riktigt fula väska!
Men jag vill ändå ha den. Om nu det skulle bli modernt med färgglada, vävda, trådiga och ojämna väskor. Om inte annat kan mina barn få den som tröst när de själva känner sig värdelösa. Så att de kan jämföra med nåt liksom. Och förhoppningsvis må lite bättre. Jag skulle må ganska mycket bättre om någon visade mig en fulare väska en den jag ådstakommit.
Små saker som kan visa sig vara så mycket mer än vad man tror efter första anblicken...
Nej, jag ska göra allt som står i min makt för att få hem min fula väska! Om jag så måste göra inbrott i syslöjdssalen!
Fast då måste jag kanske ha hjälp av någon. Någon, som kanske gjort lite inbrott förrut. Kanske att jag har en kompis som kan hjälpa mig. Kanske att jag faktiskt har det. Kanske. Det kanske jag inte fick säga.
Hehe.
femtiofjärde
Så, idag var det tisdag. Som jag nämt redan tidigare, ligger tisdagar mig varmt om hjärtat. Sovmorgon, kort dag och fisk till lunch. Nästan så att jag gråter en skvätt. Nästan. Det är även en repdag, men pga lite ostadiga ben och ont i händerna pga kryckor, stannade jag hemma och sov. Det var nästan värt det. Nästan. Ta inte illa upp, Viktor o co, repa är kul och vårt band äger de flesta. Och jag skulle ha gått om det inte varit på grund av omständigheterna! Men det är rätt skönt att sova också.
Och på tal om att sova;
Alla som har en bror räcker upp en hand.
Alla som har en bror som frågar en om man tänker sova och när man svarat ja går han och sätter sig vid datorn och spelar onaturligt hög musik, räcker upp en hand.
Nej, jag tänkte väl det. Jag måste vara ett extremfall. Om inte annat är min bror det.
Men det är bara att bita ihop.
femtiotredje
Sånt ger mig ångest.
Igår åkte min knäskål ur led. Tro det eller ej, det gjorde inte så ont.
Ha, tänker nu säker mina käraste lagkamrater, som kunde höra mitt höga C från andra sidan planen.
Men jag var mest rädd eftersom att jag kände att min knäskål satt på vänster sida om knät.
Men en gång är ingen gång, hoppas det inte händer igen bara.
Nu har jag valt gymnasie också. Det gjorde jag redan i fredags, men jag kände att jag ville skriva det. Det blev NaNa i kärrtorp fast med biologisk forskninginriktning. Jag vet, det låter inte så kul, men jag tänker göra det kul. Sån är jag. Det här med knäskålen var också fruktansvärt kul. Ehh.
Jag tror att jag ska gå och lägga mig. Kom hem halv 2 i natt. Det var rätt kul.
Som ett ps kan jag ju säga att det är mig de skriver om. Beatles alltså. Det måste vara mig.
Yesterday, all my troubles seemed so far away
Now it looks as though they're here to stay
Oh, I believe in yesterday
Suddenly, I'm not half the man (women såklart, de måste ha skrivit fel i förbifarten bara, de hade väl enorm tidspress med sina låtar) I used to be
There's a shadow hanging over me
Oh, yesterday came suddenly
Ooooh, yesterday.....
femtioandra
Så prioritrering nummer ett idag då är en efterlysning:
Okej, det ska vara ett namn. Ett namn på fem bokstäver.
"Kan han stort förtoende"
Det är en sån där namnkluringssak vi har i skolan, tex "gjorde hon när hennes gamla kom bort" - Fanny. Klurigt värre.
Ja, det blev kortfattat och opersonligt idag. Men sån är jag. Nej, det är jag inte alls det. Jag är faktiskt väldigt djup som person. Jag kan sitta och argumentera mot mig själv i min egen blogg.
Det är väldigt djupt.
femtioförsta
Men ett problem kvarstår (man kan verkligen aldrig ha det bekymmersfritt). De (vilka de nu är) kräver en underskrift. Av mig! Då hinner såklart paniken ikapp. Vadå, underskrift? Jag har ingen underskrift.
Men tro inte nu att jag är en lat människa som bara aldrig orkar komma på en underskrift. Nej, då ska ni spana in mina 7 kollegeblock här hemma. (Fast ring helst först då)
Jag har övat sen jag var fem på olika autografer och namntecningar och allt vad det heter. Men alltså, nog för att jag kan ha lite brist på fantasi, vilket jag och för sig väldigt sällan har, på tio års tid borde man väl ha kommit på ett sätt att skriva sitt namn på? Inte jag inte. Efter lång efterforskning har jag dock kommit fram till att felet måste vara att jag har så långa, jobbiga efternamn som är svårt att skriva snyggt. Så innan jag kan skriva under såna här saker, måste jag tyvärr byta efternamn. Och då ska man väl ha fyllt 18? Och eftersom livet ju konstant ska innehålla en viss mängd bekymmer, uppstår nu två nya problem:
1. Måste jag skriva under dessa ansökningar om nya namn?
2. Måste jag vänta tills jag fyller 18 innan jag kan börja gymnasiet?
och ett tredje inom parentes:
3. Måste omvärlden vänta i 3 år på att jag ska bli känd så jag kan skriva autografer?
Om svaret är ja på dessa tre problemanalyssammanfattningsfrågor, får jag väl offra lite värdighet och skriva fula underskrifter i tre år framöver.
Ja, så får det bli.
femtionde
Okej, denna dag var full av neråtpuffar.
Det var ett ord vi lärde oss i lågstadiet. Neråtpuffar och uppåtpuffar.
Men jag ska inte få även er att bli ledsna, eftersom ni säkert lider med mig. Nej, i stället ska jag koncentrera mig på de bra sakerna med den här dagen. Mycket också för att jag själv ska kunna komma vidare med livet.
Det kunde ha kommit en cyklon
Jag kunde ha bott i Somalia
Jag kunde varit inlåst i en källare
Det kunde ha blivit ett vulkanutbrott
Jag kunde ha tvingats gå naken till skolan
Det här motbevisar ju allt vad en dålig dag heter. Kan man skriva så? Allt vad en dålig dag heter... Nej vänta, det här är ju min blogg. Jag skriver ju precis som jag vill.
Ja jusste.
Med andra ord måste denna tisdag, full av motgångar och personer som tror att de vet något, varit mycket lyckad.
Inte sant?
Förresten, det är ganska vanligt med tjejer som spelar gitarr - väldigt många faktiskt. Oerhört många. Mer än man kan tro. Ville bara säga det.
...
fyrtionionde
Guess who had a very nice time på Revsudden?
Jo, jag kan faktiskt redan nu ta och avslöja att det är jag.
Ja, och Lisa förhoppningsvis. Om hon nu kom hem helskinnad. För nice hade vi båda.
Har ni någon gång i era liv testat på er maxgräns när det gäller mat? typ varit bortrest, handlat mat för 658 kronor och varit tvungna att äta upp allt på tre dagar? Ni lyckligt lottade som inte har det, snälla, för er egen skull, låt bli.
Det är inte så kul som det låter. (För visst låter det jävligt kul!?)
Vi råkade gå in i den där fällan att handla när vi var hungriga. De här kan vi äta i natt, sa vi och slängde förtjust i ett par piroger i vagnen. Det här kan vi ta som efterätt om godiset skulle ta slut, och i flög kex, ost, dipp, morötter (till dippen vill säga) en hel gurka (även den till dippen) och 6 äpplen. Grapefrukt är gott till frukost, förutom Crunchyn, yoghurten, brödet och oboyen såklart. Och till slut var där en full vagn och i låg choklad för nästan 100 spänn.
Och sure Bernad bacon att vi satt uppe och åt piroger mitt i natten. Eller att vi åt grapefrukt till frukost. Eller ja, hur som helst. Jag tror jag har gått upp 10 kilo. Det känns som det i alla fall. För sista dan tryckte vi i oss det mesta.
Fast vi åt faktiskt grapefrukt på lördagsfrukosten.
Nu ska jag äta middag.
fyrtioåttonde
Men ni vet hur det är. Man går in på datorn, bara för att ladda ipoden och så vips är man fast.
Det är fanimej trolleri.
Och för att motbevisa övernaturliga krafter tänkte jag strunta i att blogga. Men nej, det gick visst inte.
Så nu sitter jag här och försöker dra mig, men av någon skum anledning fortsätter fingrarna knappa på tagnentbordet och jag kommer helt enkelt inte loss.
Vet ni? Jag är mycket lycklig. Och nu tänkte jag sprida lite lycka så att ni också kan vara glada. Om ni nu lätt blir glada för andras skull vill säga.
Det är bara en månad drygt kvar i skolan. I Sjöängsskolan då, men i grundskolan alltså. Konstig mening.
Ja, och allt som jag själv inte tycker är så fruktansvärt roligt är avklarat. Och det är bara det roliga kvar. Balen, skattjakten, avslutningen själv, friidrottsdagen är ganska kul, sommarlovet, gymnasiet blir säkert roligt (nu när vi ändå ska vara så positiva) och revsudden i morgon.
Det blir kul när jag och Lisa ska hitta till rätt buss i morgon. Lisa har aldrig varit där och jag har inget lokalsinne.
Önska oss lycka till på vår färd mot östkusten och alla de äventyr som lär medfölja!