femtiosjunde
Jag hade visst hittat Klänningen till niornas avslutningsfest. Jag köpte Den idag. Jag köpte ett linne också.
Nu kanske ni undrar varför jag kan köpa så mycket hela tiden. Hur jag har råd och så. Det kan jag förstå. Jag är ju lite mystisk av mig. Men ändå så oskuldsfull. Och så gillar jag långa promenader och hemmakvällar och söker en attraktiv man i sina bästa år. Eh, ja. Det är i alla fall så att jag har två plånböcker. Vilket gör att jag hinner glömma bort vad jag har i den som jag inte senast använde. Då underskattar jag alltid min ekonomiska situation och när läget är som mest kritiskt råkar jag kolla i den plånboken som jag inte har så bra koll på och oj! Där låg ett linne. Eller kjol. Eller en fika. Ja, alltså, inte ett riktigt linne, utan pengarna. Men det kanske ni förstod.
Idag hittade jag exakt 280 svenska kronor på det sättet.
Men det bästa är inte bara pengarna. Jo, vänta, det är det bästa. Men en annan bra sak med det hela är själva upplevelsen, när man ser hur ett par skrynkliga sedlar ligger och trycker bland massa onödiga kvitton. Övergivna. Bortglömda. Då tar ett mäktigt glädjerus fart och av ren naturlig, moderlig (Jag är ju trots allt kvinna, och förhoppningsvis mamma en dag. Tänk om jag inte kan få barn? Tur att det finns adoption nuförtiden. Vad tycker ni om att homosexuella ska få adoptera? Jag tycker att de har all rätt. Får de adoptera än förresten? Jag är inte så insatt i det. Men vet ni? Jag tror att det kan ha att göra med att jag varken är politiker, politiskt inriktad som person eller homosexuell. Vill ni veta en till sak? Nu har jag skrivit varannan fråga och varann bara vanlig mening igenom hela den här parentesen. Känns ganska lägligt att återgå till ämnet nu.) beskyddarinstinkt tar man genast hand om dessa små stackare och ser till att de får ett bättre hem. Som i kassan på Åhlens till exempel.
Precis som idag.
Jag har beslutsångest om jag ska ta kryckor eller inte till skolan i morgon. Det är inte så kul att behöva vara beroende av människor för att hålla upp dörrar och bära ens böcker. Nej, livet utan kryckor är underskattat.
Å andra sidan vill jag ju inte behöva ringa färdtjänst hem för att knät har slutat fungera i protest (eller bara av ansträngning).
Jag får sova på saken. Jag kan ju ändå inte skjuta upp problemet hur länge som helst. Jag kommer ju gå till skolan i vilket fall. Kryckor eller inte. Eller kommer jag?
....
(För er som inte riktigt förstår poängen, eller som bara inte inser hur mycket energi jag lägger på mina fantastsika inlägg:
Slutklämmen är liksom den att jag verkligen är lite mystisk av mig, som avslutar ett inlägg med en liten småspännande fråga och ett punktpunktpunktpunkt.)
