hundrade
Ojojoj! Skriver Camilla sitt hundrade inlägg? Ja men se det gör hon! Och helt utan anledning och målsättning och allt. Nej, utan jag bara skriver för att det kom en impuls.
Jag läste precis Pelles blogg. Och jag håller med henne, det gör jag minsann. Man ska inte leva livet som man tror att det ska levas. Man ska göra det på sitt egna vis. Annars är det inte riktigt någon mening med att leva liksom. Kan man ju tycka, tycker jag. Allt man gör utgår ifrån hur det ser ut ur mer eller mindre idealiska perspektiv. Man lär sig leva efter sjuka förväntningar. Jag tänkte liksom "vad ska andra tro om mig om jag skriver såhär på en blogg?" "Ska de tro att jag har för lätt att bli personlig?" "Är jag ointressant inför andras ögon nu?" Och kanske är det sant, som hon skriver, att man måste ha misslyckats för att inse att man inte ska tänka såhär.
Själv har jag aldrig riktigt lyckats misslyckas sådär grovt att hela världen gått upp och ner. Mycket tack vare Lisa och familjen. Jag har aldrig känt mig så ensam att inget annat varit värt något, om ni hajar. Där någonstans har jag alltid haft en trygghet och jag har aldrig behövt tvivla på mig själv. Men precis som alla växer man upp i en värld där allt man förrut bara sett som om det vore på TV är verklighet och tvivlen kommer och går som aldrig förr.
Men jag försöker. Kanske finns det något positivt med att ha haft fötterna på jorden ända sen man lärde sig att gå? Någonting är det ju som motiverar en att inte hamna under ytan. Kanske måste man inte ha varit där nere för att fatta att man ska leva sitt liv åt sig själv. Kanske kommer jag en dag sluta bry mig om vad alla säger, tycker och tänker om mig. Och kanske är jag bara lite extra trött just idag.
Det är en svår balans mellan att tillfredställa sig själv för sin egen skull och att göra det för andras skull. If you get it.
Och så, ja, jag önskar att fler tänkte på det. För det gör ont när man trampar på en just för att själv få bekräftelse. Speciellt när man kämpar själv med att låta bli just det...
Jag läste precis Pelles blogg. Och jag håller med henne, det gör jag minsann. Man ska inte leva livet som man tror att det ska levas. Man ska göra det på sitt egna vis. Annars är det inte riktigt någon mening med att leva liksom. Kan man ju tycka, tycker jag. Allt man gör utgår ifrån hur det ser ut ur mer eller mindre idealiska perspektiv. Man lär sig leva efter sjuka förväntningar. Jag tänkte liksom "vad ska andra tro om mig om jag skriver såhär på en blogg?" "Ska de tro att jag har för lätt att bli personlig?" "Är jag ointressant inför andras ögon nu?" Och kanske är det sant, som hon skriver, att man måste ha misslyckats för att inse att man inte ska tänka såhär.
Själv har jag aldrig riktigt lyckats misslyckas sådär grovt att hela världen gått upp och ner. Mycket tack vare Lisa och familjen. Jag har aldrig känt mig så ensam att inget annat varit värt något, om ni hajar. Där någonstans har jag alltid haft en trygghet och jag har aldrig behövt tvivla på mig själv. Men precis som alla växer man upp i en värld där allt man förrut bara sett som om det vore på TV är verklighet och tvivlen kommer och går som aldrig förr.
Men jag försöker. Kanske finns det något positivt med att ha haft fötterna på jorden ända sen man lärde sig att gå? Någonting är det ju som motiverar en att inte hamna under ytan. Kanske måste man inte ha varit där nere för att fatta att man ska leva sitt liv åt sig själv. Kanske kommer jag en dag sluta bry mig om vad alla säger, tycker och tänker om mig. Och kanske är jag bara lite extra trött just idag.
Det är en svår balans mellan att tillfredställa sig själv för sin egen skull och att göra det för andras skull. If you get it.
Och så, ja, jag önskar att fler tänkte på det. För det gör ont när man trampar på en just för att själv få bekräftelse. Speciellt när man kämpar själv med att låta bli just det...
Kommentarer
Trackback
