noneeds

Hundraandra, stavas det verkligen så? Very interesting.

Hörni, kan man få svar på en fråga? (eftersom att alla vet att jag har börjat blogga här igen...) Vad gör man när man har gjort så mycket för någon att man knappt kan göra mer och inte får något tillbaka? Det enda man får är dryga blickar och kommentarer? Man slutar göra saker för den. Ja, men om man vill vara snäll mot den för att man vet att den har det jobbigt då? Hur mycket ska man tåla? Bra fråga, min vän.. Jag vill ju ta vara på gamla vänner, men there is actually a reason why people in the past didn't make it to your future. De är inte som jag och jag är inte som dem.

De är svårlästa, men jag tror absolut att de gör vad de tror är rätt i deras ögon. De har säkert sina anledningar. Jag kan bara inte se mer än deras handlingar och de går helt emot mina principer och värderingar.

Tack för mig

Ja, det är nog lite utav mitt mål i livet, det här med att leva utifrån sina egna behov och sin personliga vilja. Det är så mycket roligare när man gör det man vill i stället för det man tror att man ska vilja.

Jag kan tycka att jag är konstig när jag vill plugga ibland. Men om jag vill det, så vil jag det. Och man är ju aldrig konstig inför sig själv, utan man ser ju sig själv som konstig just eftersom att man tror att andra skulle göra det. Om de visste att jag tyckte att det var kul att plugga. Fast jag ska inte säga att det alltid är kul att plugga. Bara ibland. Då måste man koncentrera sig på det, inte på allt annat.

Man måste fokusera på konflikten i Kashmir och inte på vad man måste köpa, göra och åstakomma här i livet.

End of discussion.

Ojojoj! Skriver Camilla sitt hundrade inlägg? Ja men se det gör hon! Och helt utan anledning och målsättning och allt. Nej, utan jag bara skriver för att det kom en impuls.

Jag läste precis Pelles blogg. Och jag håller med henne, det gör jag minsann. Man ska inte leva livet som man tror att det ska levas. Man ska göra det på sitt egna vis. Annars är det inte riktigt någon mening med att leva liksom. Kan man ju tycka, tycker jag. Allt man gör utgår ifrån hur det ser ut ur mer eller mindre idealiska perspektiv. Man lär sig leva efter sjuka förväntningar. Jag tänkte liksom "vad ska andra tro om mig om jag skriver såhär på en blogg?" "Ska de tro att jag har för lätt att bli personlig?" "Är jag ointressant inför andras ögon nu?" Och kanske är det sant, som hon skriver, att man måste ha misslyckats för att inse att man inte ska tänka såhär.

Själv har jag aldrig riktigt lyckats misslyckas sådär grovt att hela världen gått upp och ner. Mycket tack vare Lisa och familjen. Jag har aldrig känt mig så ensam att inget annat varit värt något, om ni hajar. Där någonstans har jag alltid haft en trygghet och jag har aldrig behövt tvivla på mig själv. Men precis som alla växer man upp i en värld där allt man förrut bara sett som om det vore på TV är verklighet och tvivlen kommer och går som aldrig förr.

Men jag försöker. Kanske finns det något positivt med att ha haft fötterna på jorden ända sen man lärde sig att gå? Någonting är det ju som motiverar en att inte hamna under ytan. Kanske måste man inte ha varit där nere för att fatta att man ska leva sitt liv åt sig själv. Kanske kommer jag en dag sluta bry mig om vad alla säger, tycker och tänker om mig. Och kanske är jag bara lite extra trött just idag.

Det är en svår balans mellan att tillfredställa sig själv för sin egen skull och att göra det för andras skull. If you get it.

Och så, ja, jag önskar att fler tänkte på det. För det gör ont när man trampar på en just för att själv få bekräftelse. Speciellt när man kämpar själv med att låta bli just det...

Nej hörrni, jag tror jag ger mig. Tack för min tid här tillsammans med er käraste vänner! Kanske att jag börjar skriva igen. Kanske inte. Det har i alla fall varit en trevlig bloggtid. Höhö. Adjö vänner, so long. Och glöm inte, "utan både sol och regn, blir det ingen blomsteräng".

DUBBELBLOGGEN.BLOGG.SE is the new shit!


Peace Out!

Missförstå mig rätt! Jag kommer inte lämna er såhär kort och konsist inte. Nej så lätt blir ni inte av med mig.

Denna blogg är för er mina vänner! Den andra är för att påverka mänskligheten och sprida glädje. I den här bloggen sprider vi ingen glädje. Nej, här förstorar jag bara upp småsaker som hänt i vardagen och försöker vara ironskt kritisk mot saker och ting. Som idag till exempel.. nej förresten, det hände inte ens något litet idag. Inte en endaste sketen nyhet har jag. Men så går det när man inte är uppmärksam!

Jag förstår om ni hellre läser http://dubbelbloggen.blogg.se/ ....

Jag och Lisa har en hemlig affärsidé. Vi kommer bli stora.

För övrigt så är jag numera konstnär! För det får man väl kalla sig om man har målat en tavla? Vi var på Ikea idag och köpte ramar till mig och mina tavlor! Sen ska jag ha vernissage och då kan ni få komma!

Nu vet jag! Jag vet vad jag ska göra med mitt liv! Åtminstone en del av det.
Jag ska flytta till Frankrike! Jag ska lära mig franska och plugga någonstans där. Kanske i Paris. Jag ska söka stipendium och hela köret. Jag tänker åka dit! Antingen mellan 2an och 3an eller efter gymnasiet. Jag ska i alla fall till Frankrike! Viva la France!

Te. Alltså helt vanligt te. Vissa väljer att stava det thé eller the eller kanske t bara. Det är en himla bra sak. Det är nyttigt, varmt och finns i typ 100 miljoner olika smaker. Så jag ska bli tedrickare jag. Inte kaffe, det är för mycket kaffe liksom. Mitt favoritte är Liptons blackurrant. Och det som Lovisa hade hemma hos sig förra sommaren. Men det blir jag olyckligt omedveten om vad det var för sort. Något med vanilj tror jag. Men te i alla fall. Det är bra! (Jocke hoppar högt av glädje? höhö)

Min vän Lisa vet inte hur man dricker te. Hon väntar tills det blir ljummet, nästan kallt. Hon är helt sjuk. Någon borde lägga in henne. Nej då, så farligt är det inte. Lisa är bättre än mig på det mesta, men tedrickning? näe...

Det här var med andra ord ett sätt att säga jag älskar dig, gumman :) Tack för ännu en rolig dag, nu ska jag börja med dubbeltrubbel.. ;)

                                                           .......Dagens Outfit liksom, vad tror ni?!
Brorsans t-shirt, och det som döljer sig under min fina höstsjal är inget mindre än en tryckt slips. Håret fick en rufsig knut och i kalufset gömde sig en och annan hippiefläta. :) Älskar mina strumpor! Kofta o brallor, jc, Eve och JL om jag minns rätt.

Camilla framtida modebloggerska ! Or not..

Vad ska man göra för att få hjälp på datakunskapen (som inte är datakunskap, utan borde vara biologisk forskning, med mysiga skogspromenader och svampplockning, en anledning till att jag valde den här linjen) ? Jag har hört talas om det här med att räcka upp handen, men efter en kvart tog min handupphållarenergi slut. Vid det tillfället löste jag prolemet med det enda möjliga medlet, skjuta upp det och blogga lite i stället.
 
Men nu ska jag få hjälp. So long

Jag tycker mig se att vi närmar oss hundra! Spännande.

I morgon ska Kärrtorp möta Värmdö. I hästpolo. Nej jag bara skojar med er. Självklart ska vi spöa dem i fotboll och inget annat. Men problemet ligger i att vi ska ha grönt på oss. Har jag nåt grönt? Inte. Jo, jag har så mycket som ett sollinne och en tunn kofta. Kul att stå i det i typ 10 minus 3 gånger två gånger hur långa nu halvlekarna är.
Inte.

Idag började löven bli röda. Ni märkte säkert det, men det är värt att poängtera ändå, att vi ska ta vara på tiden vi har. Innan jorden går under och allt. Har hört att det ska hända nu den 1 oktober i stället. Ja vi får se om det får plats i kalendern innan vi säger nåt bestämt sådär.

Jag har efter mycket möda lyckats få ordning på min mobil. Det går numera att lägga in bilderna på datorn därifrån. Det är riktigt härligt faktiskt. Det betyder att Lisa slipper agera fotograf åt mig. Och alla andra som tvingas skicka sina bilder till mig också såklart. Fast det kan ni få göra ändå, för ni vet ju mobilkameror, inte världens bästa kvalitet. Även om min säkert är bättre än de flesta.

Har ni sett Troja? Har ni sett den scenen när Braddan kastar upp skölden på ryggen i samma veva som det kommer en pil sjudandes bakifrån och han liksom tajmar in att skydda sin muskulöösa rygg? Den scenen är grym alltså. Så igår spolade vi den om och om igen. På något sätt fylldes ett visst tomrum när jag såg den scenen. Sån tajming, sån passion, sån ryggg. Nej nu överdriver jag. Jag tycker inte ens att Brad är snygg.

Men det spelade ingen roll, nej det var våra skämt om löngdetektorer, pokémons och gud vet inte ens vad som gjorde filmen värd att se. Tänk vad kul den blivit om det var vi som gjorde filmen i stället! Jag säger då det.