trettiosjätte
Jag känner mig som ett litet barn igen, var tvungen att ta ut min spänning med lite innebandyspelande i vardagsrummet.
Inte så uppskattat dock.
Så nu ska jag fixa in lite ny musiqa till ipoden och hela säsong jagvetintevad av Family Guy är redan inlagt.
Ren Lycka!
Idag var jag ute och sprang.
Jag är väldigt ambitiös när/om jag väl beslutar mig för nåt.
Fast jag hade tappat all kondition jag byggt upp under mina knappt sextor år i branchen.
Satans förkylning. (Inte bokstavligen.)
Det gick med andra ord inge vidare så det var hem och tröstäta påskgodis för min del.
Men nu dit vi ska, (typ Idre, närmare bestämt Grövlesjön) där blir det hårdhanskarna som gäller! Så kommer man hem vältränad lagom till att bli sjuk igen elller nåt.
..Så brukar det gå
trettiofemte
Dessutom ska jag hinna till King Arthur, som börjar nu. Och så ska jag hinna springa upp och hämta mitt påskägg.
Tänk, om man hade en timme mer per dag som alla var tvugna att göra vad de ville på.
Vilken härlig värld.
trettiofjärde
Idag åker Lisa till Skövde och Göteborg. Inte samtidigt, men så småningom kommer hon ha varit i båda dessa spanska städer.
Jag är inte alls avundsjuk, ska snart åka bort jag med. Till Grövlesjön. Typ Idre.
Men det skulle vara skönt att vara på väg nånstans nu. Typ till Skövde eller Göteborg.
Tyvärr missar Lisa min överrasknings-påskfest jag hade planerat till henne. Den råkade vara planerad precis samma dag hon åkte. Jag hade köpt påskägg och allting. Skulle ha gjort i alla fall, om det inte krockat.
Synd.
Nej, jag ska vara ärlig, jag hade inte planerat det minsta lilla. Men det skulle varit riktigt snällt av mig om jag hade!
Jag hade planerat att skriva ett långt och bra inlägg idag också, men tyvärr krockade det med min eftermiddagsskönhetssömn.
Nej, jag ska vara ärlig, jag hade inte planerat det minsta lilla. Men det skulle varit riktigt snällt av mig om jag hade!
Som sagt, plikten kallar, måste sova.
trettiotredje
(Innan jag börjar detta meningsfulla inlägg vill jag bara berätta att 33 är ett av mina turnummer. Idag är det mitt trettiotredje inlägg. Det firade jag med en kopp varm choklad. Typ)
Så, nu var mitt hjärta lite lättare att bära.
En del följer Gossip girls, andra följer top model eller Grey's anatomy eller andra tidsberövande, Amerikanska, meningslösa serier.
Jag följer Lost.
Jag har just sett ett avsnitt och jag inser nu att det tjänar inget till.
Jag blir bara argare och argare för varje avsnitt som går.
Är de där snubbarna från helikoptern goda eller kräk?
Hur går det för han den där snubben som är så kär i Penelope?
Hur kan Charlie leva i vår värld, fastän att han dog på ön?
Alla dessa frågor, och inte ett endaste litet svar.
Bara fler och fler frågor efter varje sömnlös onsdagskväll.
Ändå måste jag se dem. Avsnitten alltså. Inte frågorna.
Det är som en drog som får mig att kämpa vidare alla Lost-lösa dagar!
Det är dem som får mig vilja se dem! eh.
Bara sex dagar, 21 timmar och 30 minuter kvar till nästa avsnitt.
Jag antar att det är vad som kallas beroende.
trettioandra
Med andra ord var jag idealisk.
Jag kunde ha valt att vara helt tvärt om, men jag valde att vara idealisk.
Jag valde mellan att blogga eller skriva en uppsats om hur Hitler kom till makten. - Jag valde att skriva en uppsats om hur Hitler kom till makten.
Jag valde mellan att ta upp ett Daimpapper som låg livlöst på trottoaren och lägga det varsamt i vår soptunna eller skamlöst gå förbi det. - Jag valde att ta upp det för att sedan lägga det varsamt i vår soptunna.
Jag valde mellan att vinna över Lisa på pingis eller för en gångs skull göra henne glad och låta henne vinna över mig. - Jag lät henne vinna över mig.
Jag valde mellan att ta ett steg framåt eller ett steg bakåt (Det här är mycket djupare än det låter ska ni veta och jag förstår om ni inte greppar, men det gör inget, huvudsaken är i alla fall den:) - Jag valde att ta ett steg framåt.
Ibland har man sådana dagar helt enkelt. Det handlar bara om att välja rätt.
trettioförsta
I går var det en fin dag.
På fina dagar har man picknick, det vet alla.
Jag, Pelle och Lisa slog ner oss i Fagersjö.
Slog oss ner i Fagersjö.
Lisas "kladd"kaka var övernaturligt god.
När vi suttit där kanske en halvtimme kom en gammal farbror med grön jacka förbi.
Farbror med grön jacka: Hej, sitter ni och äter?
Vi: Jaa.
Farbror med grön jacka: Jaså jaha, jag gick förbi här för två timmar sedan och då satt ni och åt och det såg så gott ut!
Vi: Hehe, jaa.
Farbror med grön jacka: Ja, hej på er! (farbrorn går)
Vi: Hej hej.
Min teori är att herr Grön kom från det närbelägna mentalsjukhuset. Av vår fåordiga konversation att döma.
Fast han verkade trevlig, nu ska jag sova.
trettionde
Här följer en del följder man måste utstå om man är förkyld:
Tugga tuggummi med öppen mun
Snörvla sig sådär pinsamt mycket under lektionstid
Missa träningar, matcher, beeptest
Låta som en strypt gås när man svarar i telefon
Tappa all kondition
Så, nu vet ni som aldrig har varit förkylda hur det är.
Jag har just diskuterat med Viktor om att jag borde fira när jag har kommit till inlägg nr 100.
Det är jag väl värd?
Ja, det är jag.
Idag tänkte jag berätta om en händelse som lade mina tankar i djupa veck.
Långsökt, men det händer inte så mycket nämnvärda saker dessa gråa skoldagar.
I alla fall så hade jag kommit hem från skolan och tog mig en macka. Och ett glass kall Oboy.
Fick lite mellanstadieflaschbacks när jag satt där som bäst. Fast det hör inte till saken alls.
Jag satt i alla fall där, med endast en liten bit av mackan kvar i handen och fick grov beslutsångest.
Till er som inte är så vana vid mina mackvanor kan jag nu förtälja att jag är verkligen gillar att doppa mackor. I de mest tänkbara drycker.
Pinsamt, jag vet.
Men ödjmuk som jag är bjuder jag på den.
Åter till ämnet, jag satt där och undrade:
Ska jag doppa den sista biten av mackan i Oboyen, eller inte?
Den ena delen av mig sa:
Gör det Camilla, det är du värd. Det är gott att doppa mackor, det vet du!
Medan den andra delen sa:
Nej Camilla, doppa inte mackan. Det är gott med omväxling, du doppade ju resten av mackan. Testa brödets torra härligheter i stället!
Beslutsångest, sa en tredje del.
Jag slog då mina kloka hjärnhalvor ihop och kom fram till att det ultimata vore ju att doppa halva den sista biten, och äta halva som den var.
Jag är verkligen otrolig! Jag menar, vilken annan människa skulle komma med den idén? Undra om jag är född med denna talang eller om det är något jag utvecklat.
Och så från ord till handling:
Jag förde sakta ner mackan i glaset, lite darrig, ville verkligen bara att exakt halva mackan skulle omsvepas av den lljuvliga chokladdrycken. Men det var fortfarande jag som hade kontollen, jag är ju inte direkt den som blir knäckt av utmaningar. Men så PANG POFF BOM! Hela lilla mackbiten låg helt plötsligt flytande och snurrade förvirrat runt i mjölkenvågorna som hade uppstått. (Tänk er en övergiven badmadrass mitt ute på havet).
Nu var helt plötsligt min mack-plan totalförstörd. Fördärvad. Ruinerad. Förfallen. Fullkomligt sönderskakad helt enkelt!
Och för att ni ska få lite kred för att ha läst en sån onödig fakta om en person ni kanske inte ens känners liv, ställer jag er nu frågan:
Har ni tänk på hur lite det krävs för att förstöra något?
Smaka på den!
Och har ni redan tänkt på det, ja, då har ni verkligen slösat bort viktig tid på att läsa detta. Eller så spelar ni ovetande och tänker igen. Precis som herr Phil Collins skulle tyckt.
tjugonionde
Jag vill lära mig gitarr!
Jag vill kunna spela till vilka låtar som helst och kunna skriva egna låtar.
Jag ska lära mig gitarr.
Inte bara G, A, D och A7sus4#bG3a2
Utan alla ackord, och lite till
Jag ska inte lära mig alla ackord, det känner jag mig själv tillräckligt för att veta att jag inte kommer klara av.
Men jag ska lära mig spela, liksom, ni fattar.
Typ som Jimi Hendrix, fast lite bättre.
Kanske inte riktigt, men duglig och lite till.
Tänk er att så bra som jag är på, ja, vad fan är jag bra på?
Det mesta.
I alla fall, så bra som jag är på det mesta, så bra ska jag bli på gitarr. Fast lite till.
Och då kan ni ju bara tänka er hur bra jag tänker bli på gitarr.
Och med tanke på hur mycket jag har motsagt mig själv i det här inlägget, kan ni ju bara tänka er hur mycket jag kommer lära mig gitarr.
Nej, jag ska lära mig spela bra gitarr.
Typ som Jimi Hendrix, fast lite bättre.
Kanske inte riktigt, med duglig och lite till.
Har budskapet nått fram? Jag tänkte i alla fall lära mig gitarr, om det är någon som får för sig att börja undra vad jag skrev om idag.
The question is how.
tjugoåttonde
Det var dagens diagnos.
Nu är det så att två prov väntar till morgondagen och det börjar lida mot pluggningstider.
Jag hinner alltså inte skriva så mycket mer än mina sjukdomsbesvär och att jag inte hinner skriva så mycket mer än dem idag. Ehh.
Jaja, plikten kallar.
tjugosjunde
Okej, det finns en del jobbiga saker.
(..Camilla erkänner..)
1. Huvudvärk
2. Halsont
3. Huvudvärk
4. Täppt i näsan
5. Skavsår
6. Huvudvärk
7. Jobbiga prov
8. Illamående
9. Huvudvärk
Det är intressant hur alla dessa tråkigheter infaller inom loppet av en vecka. Men har man tur så har man.
För att komplettera ett sånt här hittills negativt inlägg, behöver man även skriva något positivt. Ni som inte är så erfarna om blogglivet och förgäves arbetande inte kommer över 3 läsare om dagen, kan alltså ta lärdom.
Jag ska nu bli sådär lite fjortisvarningspeeatöntig och skriva ett litet känslosamt stycke om en vän jag har. Det beror nog mestadels på att jag lyssnar på en sån där djup låt jag fått av Frida, för att i alla fall komma med minst en bortförklaring till att jag inte bör grupperas som "en av dem".
(Så även om jag försöker hålla mig till en likgiltig skriv-stil, antar jag att detta får vara undantaget. Jag sa ju trots allt att jag skulle börja göra det som faller mig in mer)
Jag har alltså då en vän som heter Lisa. Det vet ni alla, men för att ha en början, en inledning liksom. Och för att de som tänker med svanskotan ska ha ett hum om vad jag talar om. Lisa alltså. Hon är mycket speciell. Första intrycket kan vara att hon har ett IQ på sex tusen och att det aldrig skulle falla henne in att umgås med de dödliga. (Det är därför jag och hon passar så bra ihop .............) Andra skulle av hennes impulsiva handlingar, som att hoppa upp på ens mage utan förvarning, cykla rakt in i lyktstolpar, snurra på klackarna tills hon mår illa (och nu vet vi ju alla var hennes bror får sina mindre normala idéer ifrån) osv, döma henne som någon med IQfiskpanett, typ.
Vi andra som känner henne, vi vet däremot att hon är den mest fantastiska lilla varelse man kan möta. Jag tror att det lilla ljuset i livet var och en har, är en bit Lisa alla har fått för att orka med allt. Inte för att Lisa alltid kommer med sina om än mycket roliga skämt, hon gör en glad bara genom att finnas. Genom att stå där varje dag, utanför min dörr och frenetiskt knacka på innan det är dags för skolan, bara det gör att ögonen tåras av lycka och man får lust att åka till Amsterdam och köpa tulpaner.
Och om du har det jobbigt nån gång, som ni kan se högst upp på detta inlägg att alla kan ha ibland, så ska du veta att jag gör inget hellre än står där och delar med mig lite av den glada delen av mig. Så att du kan fortsätta göra andra, om inte främst dig själv, lycklig(a) genom att bara vara du.
Hoppas att du vet hur fantastisk du är, och allt det andra vet du redan, om min stora kärlek till dig osv. Annars får du säga till så ska jag ta om det hela. Det kan bli lite pinsamt såhär officiellt.
Och vad vore detta utan en hyllningsdikt till Henne själv?
Lisa, du är undrebar
Lisa, du gillar gröt
Jag hade behövt ännu mer godis
Om du inte varit så söt
Att alltid palla med livet
Är verkligen inte lätt
Men tillsammans ska vi orka
Så länge jag på gröt slipper äta mig mätt
Nu blir du säkert lite irriterad
För att jag framställer dig som ett matvrak
Men jag kommer i alla fall få dig att orka
Genom livet, det är en säker sak.
tjugosjätte
Hur som helst kom dessa frågor så småningom smygandes: har du nåt sommarjobb? har du bestämt vilket gymnasie du ska gå på? vet du vad du vill göra efter skolan? Inte som nåt sätt att stressa mig på alltså, bara lite oskyldigt sådär, undrade farfar om mina planer inför livet. Nej, nja och nej blev mina svar på dessa frågor. I kronologisk ordning.
Nej, nja och nej!?
Hallå, vill jag över huvud taget något med mitt liv?
Men samtidigt, trots ångesten som förföljde mig resten av dagen, inser jag nu i all min klokhet att man faktiskt inte verkligen måste veta precis allt i förväg. Då blir allt så mycket tråkigare. Inget blir ändå som man tänkt sig. Kanske slutar jag som brevbärare nere i Småland och bor i kollektiv med sexton dvärgar eller så jagar jag ren tillsammans med mina vänner samerna i Lappland och får sova i öppna spisen. Bäst av allt vore väl att bli indian. Springa barfota i skogen (i och för sig väldigt mycket aj), bli kompis med träden och äta bark till frukost. Om det är vad jag vill senare i livet, så låt gå! Så länge jag inte vet det redan nu, så att säga.
Jag ska börja göra det som faller mig in lite oftare, vara lite mer impulsiv. Det behöver jag.
Nån som har lust med lite rysk rolett?
tjugofemte
Och hur många kom ihåg denna stora dag?
Dessa går att räkna på ett finger; Anna.
I min familj är namnsdagar inte så uppmärksammade, vilket gör att jag inte tar SÅ illa upp. Vilket är rätt tur för en del av mina vänner. Dessutom är jag inte heller långsint, vilket gör att jag så småningom kommer att komma över detta.
Förhoppningsvis.
Däremot är jag lite besviken på min farfar. Han brukar ju alltid komma ihåg viktiga dagar.
Jag minns en namnsdag i mitt liv. Det var den namnsdagen, som jag blivit som mest uppvaktad utav dem alla. Den enda namnsdagen jag blivit uppvaktad över huvud taget, faktiskt.
Då kom fler än farfar ihåg den, och utav honom själv fick jag en påse hemgjord, fryst ärtsoppa.
En påse fryst ärtsoppa.
Det var nog den lyckligaste dagen i mitt liv.
tjugofjärde
Jag är bra på att planera, ändå satt jag där, ensam i köket, med en kopp very äckligt kaffe i handen, med so:n framför mig mitt i mörka Örbynatten. Och ni som inte vet det, kan knappt föreställa er hur mörka en del örbynätter kan vara.
Det var synd om mig.
Inte för att jag har nåt emot mörka, alltså.
Men nu är det annat.
Jag har fortfarande inget emot mörka, alltså.
Men nu är det inte synd om mig, längre, alltså.
Jag har sett mitt inspelade Lostavsnitt, sovit, ätit en brownie och har det allmänt lugnt. Jag har framtiden i mina händer och alla möjligheter att göra vad jag vill med mitt liv. Jag kan göra allt förutom flyga, typ.
Ändå bor den där tycka-synd-om-mig-själv-känslan kvar sen i går kväll.
Det är nog synd om mig trots allt.
tjugotredje
Som vanligt räcker det lilla man presterar inte till.
Men sånt får man lära sig att leva med om man umgås med Lisa. Nejdå, Lisa är mycket snäll. Faktiskt.
Nu har de höjt kommunaltrafikbetalningspriserna igen. IGEN.
Jag sitter här i min ensamhet och undrar; när ska det bli billigare att hyra limousin än ta bussen in till stan?
Det dröjer inte länge, tänker jag, och drar som hastigast slutsatsen att denna bussinflation bådar gott för de som hellre åker lyxbil än sitter inklämd mellan ett nerklottrat fönster och en tjock gubbe som doftar mögliga vindruvor i en svettig buss.
Och om några år säger vi nog till varandra; kan du kolla när nästa helikopter går?
Eller nåt i den stilen. Så ser vi i sympati åt de rika herrar och damer i kostym som brummar förbi i gamla röda sl-bussar.
Och då kan man ju undra, var är samhället på väg?
Ja, inte i en buss i alla fall.
tjugoandra
Idag har jag investerat i 5 saker allt som allt:
En jeansjacka
Ett diadem
Lite hårspännen
Ett par örhängen
En page
Det känns bra. Kanske jag ser åtminstone 5 anledningar till att stiga upp i morgon.
Sen har jag ett till erkännande. Om mina inköp nu var ett erkännande..
Jag har börjat lyssna lite på fransk pop.
Illa
Men rätt kul faktiskt.
Page är ju franskt, och ibland behöver man gå in i sina roller helt och hållet.
Annars börjar jag bli irriterad på riktigt.
Jag tror att tunnelbanechaffisarna har spanat in min blogg och tänkt "varför ska just hon få ha sån tur att dörrarna ska öppnas mitt framför näsan påna?! Bäst att göra livet surt för henne också"
Det måste vara så.
För min tunnelbanetur har helt plötsligt tagit en stark vändning och nu står man allt oftare där, mitt emellan två vagnar och känner sig grovt kränkt och djupt förudmjukad på alla sätt och vis.
Varför händer detta mig? Vad har jag gjort för fel här i livet?
tjugoförsta
Inte för att jag är inom affärsbranchen, och inte för att jag brukar via mig själv.
Jag har hört att om man talar om sig själv i tredje person är man maktlysten.
Inte för att jag är maktlysten
Jaja , Åre var najs. Det bästa var själva åken och när jag insåg att jag råkade vara bättre än alla i backarna. Det värsta var när jag och Lisa gick vilse två dagar i rad med pjäxor, skidor, stavar och en för liten hjälm. Här tillägger jag att det var djupsnö och minusgrader.
Det var mitt sportlov lite snabbt sådär, för mer ingående information, kontakta Arne Weise eller nån som faktiskt bryr sig.
I morgon ska jag klippa mig. Sånt är alltid lika spännande. Hoppas det blir bra.
Nej, hoppas det blir dåligt...
Idag stannade tunnelbanan så att jag kom nästan mitt emellan två vagnar. Och i samma sekund som jag kom på att jag glömt plugga till musikprovet åkte det förbi en bil som stänkte vatten över hela mig. Fy fan vad sur jag blev.
Men för att avsluta med något glatt.. eh,.. ehm... vi hade bra väder där uppe.
